En ukrainsk soldats egen berättelse om ett anfall, stupade kamrater och en stad som blev en symbol för motståndskraft.
Klockan tre på morgonen. Ett telefonsamtal.
”Gör er redo. I morgon bitti går vi till anfall.”
Det var vår nye befälhavare.
Inga långa förklaringar. Inga onödiga frågor. Bara några ord som genast drev bort sömnen och fick våra hjärtan att slå annorlunda.
På den tiden bodde vi i en gammal fabrik i Druzjkivka. En vanlig plats för ett ovanligt liv. Vi sov, åt, skämtade, väntade på order och försökte glömma kriget omkring oss, åtminstone under några timmar.
Men kriget glömde aldrig oss.
Vi klädde oss snabbt, kontrollerade utrustningen och lastade våra vapen på flaket till en pickup.
Framför oss låg Bachmut.
Vi visste ännu inte att den staden skulle bli en av de smärtsammaste symbolerna för vårt krig.
Vägen som ledde mot döden
Den nattliga färden var till och med munter.
Ja, munter.
För en civil kan det vara svårt att förstå hur man kan skratta på väg till ett anfall. Men i krig är humor ibland det sista sättet att dölja sin rädsla.
Några skämtade. Andra var tysta. Några stirrade ut i mörkret.
Jag tänkte på att vi alla ville samma sak: fullfölja uppdraget och komma tillbaka.
Vi nådde Bachmut ganska snabbt.
Vi gick ner i källaren där vår stab fanns.
De andra hade redan samlats: män från första, andra och tredje kompaniet och soldater från fristående plutoner. Alla som var tillgängliga och kunde följa med hade samlats.
Anledningen var allvarlig.
Fienden hade brutit igenom försvarslinjen och tagit sig in i själva staden.
Våra män hade hållit försvaret länge. I det närbelägna Klisjtjijivka var förstörelsen redan fruktansvärd. Det verkade som om inte ens jorden längre kunde uthärda vad kriget gjorde med den.
Nu hade fienden nått Bachmut.
Och vi måste stoppa den.
Tre kilometer till helvetet
Vi lämnade staben.
Framför oss låg ungefär tre kilometer genom stadens gator.
Tre kilometer.
I fredstid är det en vanlig promenad. Man kan gå den och tänka på middagen, arbetet eller morgondagen.
I krig kan de tre kilometrarna skilja liv från död.
Vi tillryggalade sträckan snabbt och började anfalla fiendens ställningar.
Allt gick fort.
Det fanns ingen tid att tänka på framtiden eller minnas det förflutna. Bara detta ögonblick, kamraterna bredvid och uppdraget som skulle slutföras.
Fyra timmar.
Ungefär så länge varade vårt anfall.
Fyra timmar som inte bara kan raderas ur minnet.
Vi återtog våra ställningar i staden.
Det verkade som om det värsta var över.
Det verkade som om vi kunde hämta andan en stund.
Men i krig kan orden ”det verkade” vara den grymmaste villfarelsen.
När himlen började döda
Fienden tänkte inte ge upp så lätt.
En fruktansvärd artilleribeskjutning började.
Fiendens artilleri slog så obevekligt att marken verkade slitas sönder under våra fötter.
Explosion efter explosion.
Nedslag efter nedslag.
Du tänker inte längre på seger. Du tänker på de närmaste sekunderna.
Om du hinner finna skydd.
Om kamraten bredvid dig överlever.
Om ännu en morgon kommer.
Vi kunde inte stoppa den elden på egen hand.
Vi måste dra oss tillbaka en bit för att hitta en plats där vi kunde sätta oss fast och fortsätta strida.
Men det var en annan dag.
En annan berättelse.
En annan prövning.
Sju män vi aldrig glömmer
Den dagen förlorade vi två kamrater.
Två dödades.
Ytterligare fem av våra soldater sårades.
För vissa är det bara siffror.
Två döda.
Fem sårade.
Men för oss stod en människa bakom varje siffra.
Någon som kanske hade skrattat med oss alldeles nyss.
Någon som kanske hade färdats längs samma nattliga väg och trott att han skulle komma tillbaka.
Var och en hade ett liv, drömmar och anhöriga som väntade hemma.
Två kommer aldrig tillbaka.
Fem bar krigets sår med sig vidare.
Oavsett hur striden slutade och vad de officiella rapporterna kallade den, kommer den dagen alltid att vara dagen då vi förlorade våra egna.
En ställning kan återtas.
En stad kan försvaras.
Men en stupad kamrat kan aldrig återvända.
Fästningen som världen ännu inte kände
I dag är namnet Bachmut känt långt utanför Ukraina.
De kallar staden en fästning.
Tusentals artiklar har skrivits om den. Sånger har tillägnats den. Dess namn har blivit en symbol för ukrainska soldaters motståndskraft.
Men för mig är Bachmut mer än ett namn på en karta.
Det är klockan tre på morgonen.
Det är befälhavarens röst i telefonen.
Det är den gamla fabriken i Druzjkivka.
Det är pickupen, den nattliga vägen och skämten från män som ännu inte visste vad som väntade dem.
Det är tre kilometer genom stadens gator.
Det är fyra timmars anfall.
Det är återtagna ställningar.
Det är artillerield.
Och det är två kamrater som för alltid ska leva i vårt minne.
Vi visste ännu inte hur mycket smärta och blod, och hur många människoöden, som skulle bli förknippade med den staden.
Vi gjorde bara vårt arbete.
En soldats arbete.
Vi försvarade vårt land.
Och där, bland explosioner, ruiner, rädsla och mod, föddes redan för oss fästningen Bachmut som världen senare skulle lära känna.
Jag vet inte om någon i dag minns just det anfallet.
Men jag minns.
Jag minns männen.
Jag minns den dagen.
Och så länge jag lever ska de leva i mitt minne.
För fästningen Bachmut är inte bara byggnader, gator och försvarsställningar.
Det är människorna som stod kvar där det verkade omöjligt att stå.
Och de som betalade det högsta priset: sina liv.
Till minne av kamraterna som dog när de försvarade Bachmut. Evigt minne och ära.
Leave a Reply